Knula homo se knulla utomhus

19.01.2018

Gay massage

Comments Off on Knula homo se knulla utomhus


knula homo se knulla utomhus

.

För hundra år sedan. Sven-Ove Littorin, arbetsmarknadsministern, har kommit med ett förslag som innebär att de som varit arbetslösa mer än dagar ska anvisas "samhällsnyttig sysselsättning". Exempelvis ska man kunna placeras på Basta arbetskollektiv, som i vanliga fall arbetar med missbrukare. Kopplingen är solklar för Littorin: Han menar att de som är arbetslösa under lång tid ofta någon form av svårigheter som handikapp eller psykosociala problem och för dem Basta, "med sitt tydliga individfokus" ett himla bra ställe att vara på.

Om inte Basta skulle passa, kan "de här personerna" få anställning i någon ideell organisation med hjälp av lönebidrag eller hos Samhall. Smart gubbe det där. Bunta ihop dem allihop, psykfall, missbrukare, arbetslösa, spetälska. Som man alltid har gjort. Har man varit arbetslös ett år är man diskvalificerad, och kan placeras på en ideell organisation eller Samhall. Vilka ideella organisationer tänker han på, förresten?

Det är en av mina våtaste drömmar att få jobba på en NGO. Man kanske skulle ta och bli långtidsarbetslös? Och få pappa staten att betala lite lönebidrag på kuppen. Verkar ekonomiskt, efter miljardskattesänkningar för di arbetsföre. Alltså, att moderaterna är Ondskan kommer liksom inte som en chock. Det riktigt otäcka tycker jag var ekots speakerröst, som fortsatte: Det måste alltså påpekas att det finns några helt vanliga personer som "bara" fastnat i långtidsarbetslöshet också.

Snacka om att låta högern sätta agendan för nyhetsrapporteringen. Argumentationen är en smula grumlig, men känns igen: Well, let me tell you something, högeretablissemanget. Hela arbetsmarknaden kryllar av människor med missbruksproblem och  psykosociala svårigheter.

Och att underkänna människor på grund av arbetslöshet kan bero på ganska mycket är jävligt oekonomiskt. A just det, han pratade om "handikappade" också. Att funktionshindrade personer inte är väldigt vanlig syn på arbetsplatserna beror på strukturell diskriminering, och det kommer inte att åtgärdas med individfokuserad pedagogik i något spinnhus. Sånt här skriver folk i min grupp, sedan förväntas jag sätta mitt namn på det analys av ett s. Morfar verkar ha problem med att acceptera den livs- och miljöförändringen som flytten till Sverige inneburit och håller fast vid sin traditionella syn på heder.

Han försöker inte att lära sig förstå sin nya kulturella kontext, exempelvis så gör han motstånd och är negativt inställd till kontakten med socialttjänsten. Man kan säga att morfadern enbart har kontakt med sitt mikrosystem. Makrosystemet det svenska samhället har han ingen kontakt med mesosystemet exempelvis kontakten med socialttjänsten är han mycket negativt inställd mot och verkar vilja ha så lite kontakt som möjligt med.

Och nu ska jag "redigera" det, det vill säga ändra hela den ideologiska utgångspunkten, det vill säga, det mesta av innehållet, utan att trampa någon på tårna. Man förstår ju att man inte toppresterar, direkt. Det är så dumt, så jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Igår gjorde jag lite av båda. Så där ja, nu fick jag in lite självförhärligande gnäll i det hela. Vad gör jag på den här institutionen? Allt är inte kulturella tecken, normer, underförstådda budskap, statuspositioner, subtiliteter. Eller snarare, de är inte allt.

Nästa gång det ska pratas om förtryck ska jag ställa frågor om materia. Var på kroppen sätter det sig? Som dallrande kuddar på insidan av låren, eller spända muskelknutor mellan skulderbladen?

Rasism, okej, men vad är det rasisten ser eller hör som utdefinierar och underordnar? Klass, visst, men vad är i röstläget, handrörelsen, klädseln är det som gör att vi tror oss förstå det? Fattig, visst, men vad innebär det? Det är lätt att nicka i takt när man pratar om över- och underordningens mekanismer, men vågar vi inte prata om materia kommer vi att stanna där.

För jag tror att när vi pratar Teorier Om har vi alla våra Bilder Av på näthinnan. Och jag tror att de är olika. Utan att kommunicera dem till varandra kommer vi aldrig kunna förstå var skiljelinjerna går, var konflikterna finns. Och hur ska vi då kunna göra upp med någonting? Den skulle vara en rip off på Vilse i pannkakan, men handla om queer kidsens hyllande av det Odefinierade. Det är verkligen lustigt att fölk som läst så mycket Fouccault och Butler och andra teoretiker som säger att Allt Konstitueras I Språket, verkar tro att ickedefinierande inte gör något med situationer könsidentiteter, relationer, sexualiteter.

Visst jag fattar grejen, man tror att ickedefinierande är Sättet att hålla normerande reglage på avstånd. Men kom igen, vad är alternativet? Att leva, var och en för sig i sin lilla bubbla av Don't ask - don't tell? Som om att hålla käft inte vore en handling, som dessutom kan bli en normerande praktik i sig själv.

Att lita på att det finns ett semantiskt språk   det som är Bortom Orden   som går in och gör jobbet är inget annat än en återgång till en essensialiserande syn på kön, känslor, sexualitet eller vad det nu må gälla. Ja, alltså, allt det där skulle jag ha skrivit på ett lättsamt och ironiskt sätt med Staffan som stilistisk förebild. Men, som sagt, jag hinner verkligen inte.

Jag tror jag skiter i OR ett tag. Relationsanarkin är portad på obestämd tid, den med. Jag använde dem som ursäkt för att slippa ställa krav, och det får det vara slut med nu. Däremot har jag råkat bli lite polly, trots att jag inte tyckt att det var nå creddigt med det. Bara inte med mig. Utan att förstå något om credd eller politik eller kultur. Essensiellt polly, precis som i Naturen, alltså.

Det känns bra, det gör det. Att Vara och att Göra. Och nu lägger jag upp det i öppna förum för alla att beg apa, för då känns det mer som på riktigt. Jag tycker precis som God Save the Queer att folkpartiets förslag om att bara  svenska  språket ska vara tillåtet i svenska skolan är alldeles utmärkt.

Varför inte passa på att bomba oss tillbaka till den gamla goda tiden när de små lappska barnen fick redigt med stryk om de pratade sin rotvälska? Jag tror det är dags att införa stående demonstrationstid mandatperioden ut. Vad sägs om varje torsdag klockan 17? Samling utanför Svea rikes riksdagshus!

Jag är helt övertygad om att upprördhet inte kommer att fattas oss. Vi kan passa på att demonstrera mot P1 också. För högst ett halvår sedan hörde jag en alldeles utmärkt radiodokumentär om konsekvenserna av förtrycket mot samiska skolbarn.

Det var tal och svenne normativitet och skuld och usch, men tur att det är bättre nu. När sedan los intergrationsminister kommer med det här förslaget förmedlas det helt okommenterat till lyssnarna. Sådant betalar vi liscenspengar till. Kanske, kanske att jag börjar förstå den gamla MUF-retoriken om kommunistmedia, nu när public service inte längre verkar i en röd majoritet utan i en blå.

Fast jag vet inte. Det är väl sak samma. Problemet är inte att borgarna vann valet, problemet är att vi alla anammat den borliga livsstilen, som någon skrev i Arena. Vilket, även det skulle bevisas, bland annat genom Sveriges radio. Denna fantastiska vurm för Rättvisemärkt har nått även dit.

P1 Konsuments program om banan- och kaffeodlingarna på Dominikanska Republiken var den mest kolonialistiska, okritiska journalistik jag någonsin hört. Journalisten , Rättvisemärktrepresentanten och ICA-inköparen lät som om de var gamla kompisar. Det var de kanske inte, men lite paraplydrinkar på badstrand förbrödrar, skulle jag tro. Några arbetare verkade inte vara angeläget att intervjua. Men det är klart, de kunde väl ingen engelska de stackars satarna.

Och spansktalande radiojournalister är stört omöjligt att uppbåda i dessa dagar. Fy fan, som sagt. Jag tror det är dags att visa att även vi som är för fattiga för att omge oss med Good Will TM-produkter har sätt att göra våra röster hörda. Typ protestera, typ måla plakat. Lite Old school, men jag har hört att det kan funka. Det där med att jag brukar positionera mig som medelklass.

Det är verkligen bara halva sanningen. Eller, typ, tjugo tjugomfemtedelar, lite beroende på om man ser till antal föräldrar eller antal släktingar. Tydligen är det meningen att jag ska vara mensig och magsjuk samtidigt, så nu när jag ändå grottar runt i kroppsligheten tänkte jag fläka ut min teori gällande familjebildning. Drömmeriet kommer på slutet. För jo, jag vill ha barn, men nej, jag tror inte på den amorösa kärleken som livets fundament.

Det är den alldeles för instabil för, och "förr eller senare blir man ju ändå mer som vänner" som de föräldrapar som hängt ihop länge brukar säga. Sätter man barn till världen är man skyldig både dem och sig själv att skapa en så trygg och lättrodd tillvaro kring dem som möjligt.

Jag har aldrig förstått det där med att just TVÅ skulle vara det ultimata antalet vuxna i en familj. I min familj fanns det bara en, och jag mådde bra, men vilka uppoffringar fick min mamma göra? Jag har svårt att föreställa mig det, och ännu svårare att tänka mig göra dem själv. Den ultimata lösningen måste vara att tillsammans med ett par - tre vänner som man verkligen valt organiserar en vuxentillvaro som fungerar. Vi tar ansvar för barnen, lånen och sopkastningen tillsammans.

Huvudprioriteten är naturligtvis familjen, men det blir ändå större utrymme för saker som familjevuxna inte verkar få ägna sig åt i så stor utsträckning: Jag talar alltså inte om något flumkollektiv där vem som helst är välkommen, eller något subverskollektiv som Jag talar om något så borgerligt som Familjen.

Eller borgerligt, barockt snarare: Vänskapskärlek, nu vart jag romnantisistisk , inte på amorös kärlek. Det är hela skillnaden. Vi ska bo i stockholmsområdet, men nära stall och grönområden. Vad sägs om hus på Ekerö? Går det åt helvete för någon ekonomiskt under en period ska de andra finnas där och stötta.

Föräldraledigheten ska riksdagen ha anpassat så att alla föräldrarna ska kunna ta ut lite var. Konflikter kommer kanske finnas, men vi är vuxna individer som kan hantera dem, och som inte är rädda för att ta professionell hjälp om det kniper. Våra barn ska minnas det som att de alltid somnade till det låga mumlandet av konspiratioriskt köksbordsprat.

Hej jag heter Shanti Rooney och jag är skådäspälare. Jag älskar verkligen Sverige, det är ett sjukt bra land att bo i, man har mycket möjligheter, och man får hjälp om man hamnar fel. När vi kom till Sverige fick vi någonstans att bo, vi fick mat på bordet och tak över huvudet, och jag fick gå i skolan och lära mig svenska och massa andra ämnen också. Så det jag inte förstår är alla dessa människor som utnyttjar det till sin fördel, giriga egoistiska människor är vad dom är, ta till exempel som dom jobbar svart och vid sidan om det har de soc eller a kassa, jävla fattiglappar!!

Jobba vitt och betala skatt! Du vet aldrig när dina egna skattepengar kan komma att göra dig själv gott, hade alla gjort så hade Sverige varit i konkurs, och vi hade inte haft möjlighet till att ha det så bra som vi har det här, vi hade inte haft soc, eller a kassa, dina barn hade inte fått gå i skolan gratis, och inte heller ha gratis vård! Vissa människor är verkligen parasiter, skäms dom inte? Jag förstår dom som inte kan jobba på grund av sjukdom, eller dom som är gamla,att dom lever på soc, men unga och medelålders människor som gör så, det är inte okej.

En annan sak jag inte heller förstår är människor som inte vill jobba, som bara klämmer ut unge efter unge efter unge för att få mer bidrag av staten, jag har ingenting emot att betala skatt, men jag vill inte att mina skattepengar ska gå till äckliga parasiter, dom får gärna gå till äldreomsorg, ungdomar och annat bra. Tyvärr kommer det alltid att finnas människor som vill utnyttja ,men det roliga är att dom kommer ju att få betala tillbaka på ett eller annat sätt, dom kanske skadar sig på jobbet där dom jobbar svart hur förklarar man då skadan om man t ex jobbar svart på en byggarbetsplats?

Vad är det som gör att vissa människor inte kan skilja rätt från fel, har inte deras föräldrar lärt dom att det är fult att stjäla? För det är exakt vad dom gör. När jag växte upp fick dom Svenska barnen alltid göra mer roliga saker än vi invandrarbarn. Våra föräldrar tjatade alltid mycket mer på oss om allt, och vi skulle hjälpa till hemma mer också än Svenska barn. Jag kommer ihåg när jag var 9 år gammal och gick hem till min Svenska kompis, hon bråkade med sin mamma för att hon inte fick gå ut, hon tjafsade emot jättemycket och sa såhär till sin mamma: Du är dum i huvudet!

För det första, hur kan man säga så till sin egen mor? För det andra, hade jag sagt det till min mamma hade jag fått mig en fet örfil, och den hade varit välförtjänt kan jag säga idag.

Men hon kunde alltid vara mer ärlig mot sin mamma än vad jag kunde vara för hon var inte rädd för sin mamma. Vart går gränser mellan respekt och rädsla för sin föräldrar? Vill en förälder att man ska ha respekt för den eller att man ska vara rädd för den? Jag var i af livrädd för min mamma, fast jag hittade på massa bus ändå, jag visste att det skulle medföra konsekvenser om mamma fick reda på det, vilket hon oftast gjorde, men det där lilla hoppet om att hon inte skulle få reda på det gjorde så att man vågade.

Jag kommer ihåg att mina svenska vänner kunde säga till sin mamma jag sover hos Nensi ikväll, och hennes mamma ringde aldrig till min mamma för att dubbelkolla det, hon litade på sin dotter. Så fort jag skulle sova över någonstans ringde mamma alltid och kollade med min kompis mamma om det var okej att jag sov där, och sen ville hon ju självklart veta att jag verkligen skulle sova där jag sa att jag skulle sova. Men att min mamma ringde upp och kollade upp det, betyder det att hon bryr sig mer om mig än vad min svenska kompis mamma bryr sig om henne, eller handlar det bara om att min svenska kompis mamma litar mer på henne än vad min mamma litade på mig?

Varför är det så att dom flesta Svenska barnen slipper städa hemma, medan vi invandrare måste hjälpa till med tvättstuga, dammsuga, diska mm.? Är det för att det är mer jämställt i Sverige, att kvinnan hemma gör lika mycket som mannen, att allt hushållsarbete inte förväntas av kvinnan och då behöver hon inte ta hjälp av barnen?

Eller tvingar invandrarföräldrar sina barn att städa och göra massa hushållssysslor för att lära barnen att ta mer ansvar från det att dom är små, eller för att dom själva blev tvungna att göra massa saker och då ska självklart deras barn också göra så?

Om min mamma bad mig om hjälp fanns i min världsbild inte uttrycket, jag vill inte, eller jag orkar inte, utan man gör som man blir tillsagd av sina föräldrar och man tjafsar inte emot, för då blir det bara värre och man får ännu mer att göra bara för att man tjafsar emot hahaha. Hur kommer jag att vara mot mitt barn? Det tror jag att jag kommer att göra, för idag är jag ändå glad över att min mamma lärde mig hur man t ex tvättar kläder och lagar mat, men jag tror att det är viktigt att hitta en bra balans också, så att det blir rätt och att barnet vet varför den gör vissa saker.

Vi har alla fördomar, vi har fördomar mot b la djur och andra folkgrupper varför har vi det egentligen? Jag ska berätta en historia om när vi var i Egypten och mina fördomar mot muslimer väcktes upp och jag blev rädd. Vi var i Kairo och hade hittat en taxichaufför som skulle köra oss hela dagen, när dagen och utflykterna började närma sig sitt slut bjöd han hem oss.

Han heter Mohamed, och är i 60 års åldern. Han sa nu har ni sett allt förutom mitt hem, jag skulle vilja att ni följde med, jag tittade på David och sa, David tänk om det sitter typ 5 män i lägenheten, och våldtar mig och sen dödar dom oss och säljer våra organ på svarta marknaden?

David tittar på mig och säger aaa och försöker säga att vi inte vill missa bussen tillbaka till Sharm El Sheikh. Mohamed säger men jag bor bara 5 minuter härifrån, så ni kommer inte att missa bussen, i nästa sekund kommer det fram en ung kvinna klädd i sån svart arabklänning, jag vet inte vad den klänningen heter så jag döper den till arabklänning, den är heltäckande, hon har även slöja på sig.

Mohamed presenterar henne som sin fru, hon sak visa oss hem till dom, eftersom Mohamed måste jobba lite till. När hon sedan leder oss över motorvägen, och försöker stoppa bilar mitt på motorvägen för att vi ska gå över säger jag, tänk om hon har en bomb under klänningen och vi dör här, eller om hon bara leder oss in i en lägenhet där dom sen dödar oss.

Vi fortsätter i alla fall att gå, vi kommer till ett bostadsområde precis bakom motorvägen, gatorna är små och trånga, människor sitter på marken, gamla och unga, dom tittar på oss, ler och vinkar nyfiket, vi ler och vinkar artigt tillbaka.

Vi fortsätter att gå lite längre fram och hans fru Sara går in i en port, precis utanför porten får jag en chock, en man sitter på gatan och slaktar en get! Mitt på gatan i Kairo!!! Vi går upp för en smal smutsig liten trappa. Längst upp, genom fönstret ser man att det är fullt med sopor och skräp på taken, vi kommer in till dom, och det är rent,, Sara tar in mig i rummet och ger mig en klänning som jag ska ta på mig.

Utan att protestera tar jag på mig den, hon visar mig till badrummet där jag kan tvätta av mig lite snabbt. Vi sitter lite och pratar med Sarahs bror, han förklarar att hon är 19 år gammal och att hon är Mohameds tredje fru, han är alltså gift med 3 st på samma gång. Sarah kommer in med soppa och annan mat, i soppan ligger det en stor köttbit, David skämtar och säger det kanske är geten från när vi kom!

Jag åt inte av soppan. Jag åt lite av det andra och det var gott. Efter ett tag kom Mohamed och tog oss tillbaka till busshållplatsen, vi gav hans 2 barn lite pengar och betalade honom lite mer än vad vi kommit överens om, vi fick en tur i Kairo utöver det vanliga, vi fick se hur dom har det, hur dom lever och vi fick ta del av en fin gästvänlighet, jag hade så dåligt samvete över att jag tänkte sådär som jag gjorde när han bjöd hem oss, och jag skämdes.

Nu försöker jag alltid att inte ha fördomar mot människor, men det är svårt när man hör allt hemskt som pågår runtom i världen, jag vet att man inte ska dra alla människor av viss religion eller visst ursprung över en kant, men många utav oss gör det ändå.

Vad kan vi göra tillsammans för att minska på alla dessa fördomar? Vad är det som gör att vissa blir mer svartsjuka än andra? Blir dom som inte blir svartsjuka svartsjuka fast dom kan dölja det bra eller blir dom helt enkelt inte svartsjuka?

Vad är det som väcker känslorna, jag läste lite om svartsjuka häromdagen och i artikeln jag läste stod det att män och kvinnor är lika mycket svartsjuka, men att kvinnors rädsla och svartsjuka kommer ifrån att dom är rädda att deras man ska bli förälskad i en annan kvinna, medan mäns svartsjuka och rädsla handlar om att dom är rädda att kvinnan kommer att ha sex med en annan man. Till vilken gräns är det okej att vara svartsjuk, och när har man gått över gränsen?

Handlar svartsjuka om förtroende till sin partner eller till själv? Har den ens något med förtroende att göra eller har den att göra med sitt egna självförtroende och sin självkänsla? Smittar svartsjuka av sig? Alla människor upplever någon gång svartsjuka, men hur många av dom som är svartsjuka vet om att dom har ett problem och är villiga att jobba på det, och sen undrar jag hur många som skyller ifrån sig och får partnern att känna skuld?

Jag tror att när det går så långt att man hela tiden får sin partner att känna skuld, och att den är värdelös är man sjuk i huvudet. Svartsjuka människor är kapabla till att slå sina partners och misshandla dom psykiskt, jag tror nästan psykisk misshandel är värre än fysisk, visst känner man sig säkert förnedrad om man blir slagen, men jag tror inte det kan jämföras med psykisk misshandel, man blir hela tiden nedtryckt och får höra att man inte är värd något, till slut tror jag att om man får höra det tillräckligt mycket så börjar man tro på det, men då undrar jag varför låter man sig själv bli plågad på det sättet, varför låter man någon annan få en att må så dåligt?

Kan en person som säger att den älskar dig göra så mot dig? Vem ger den människan rätten att förnedra dig, i mina ögon är det man själv som ger partnern rätten. Varför lämnar man inte en person som gör att man mår psykiskt dåligt, älskar man inte sig själv och ser man inte själv hur mycket man är värd? Många frågor, mindre svar. Jag kan bara utgå från mig själv och säga att jag aldrig skulle låta någon förnedra på mig på det sättet, jag älskar mig själv för mycket för det!

Jag låg och tänkte på rika och fattiga människor igår kväll, på vad skillnaden är förutom att den ena är rik och den andra fattig. Varför är det så att en fattig människa gör mer för sina medmänniskor än en rik människa, det enda dom rika kan bidra med är pengar, medan dom fattiga bidrar med mer, dom bidrar med en erfarenhet, alla vi som har det bra ställt vi vill ju inte ha det dåligt ställt, just därför kommer en den fattige lämna ett djupare intryck.

Om man tex åker utomlands och går runt och utforskar i det land man befinner sig i, oftast träffar man på lokalbefolkning och man pratar med dom, en fattig människa kommer att bjuda hem dig, han kommer bjuda på mat och dryck, även fast den egentligen inte har råd att göra det, den kommer att ge dig den sista koppen kaffe, eller den sista brödskivan, som han egentligen sparade till kvällsmiddag.

Den fattiga kommer att visa dig runt om i området där han bor och presentera dig för alla grannar han träffar ute på gatan. Min tanke då är skulle en rik människa göra så? Skulle en rik människa dela sin sista tugga med dig? Jag tror inte det, vad tror ni? Jag tror att fattiga människor är lyckligare än rika människor, en rik vill bara ha mer och blir girig, medan en fattig är glad över vad han har, han uppskattar vad han har, han har några få men kära ägodelar, medan en rik har massa och köper nya hela tiden, en rik ser inte samma värde i saker och ting som en fattig.

När man åker utomlands och ser på människor är det oftast dom fattiga som ler åt en eller kanske vinkar och kommer fram och pratar, jag tror helt enkelt att fattiga människor är bättre människor, jag tror att dom har en bättre själ och är villiga att hjälpa till mer än rika människor. När en människa bli rik över natten, tänker man att den människan borde förstå, den borde hjälpa till mer och göra bra saker, vara en bra rik mäniska, och hjälpa till mer, men oftast blir dom vidriga, och ser ner på alla som inte har lika mycket pengar som dom.

Om man ser hur en fattig människa bor, hur lite saker den har hemma jämfört med oss, och sen ser man hur en rik människa bor, och vilka coola saker den har hemma jämfört med oss, så kommer den fattiga människan lämna ett djupare intryck än den rika, jag kommer att känna med den fattiga, och jag kommer mer att uppskatta det jag har i mitt liv, jag vet att det låter hemskt att säga så, men det är så det är för dom flesta av oss.

Jag säger inte att alla rika är dåliga människor, men jag gör ändå en jämförelse för det pratas ofta om skillnaden mellan rika och fattiga Mamma är bäst, finns ingen som kan jämföra sig med mamma, när man är sjuk och mamma kommer och klappar en på huvudet och säger neda mama, då vill man bara börja gråta!

Min mamma är den starkaste kvinnan jag känner, hon fick mig när hon var 18 år gammal. Hon skilde sig när hon var 24, hon lämnade mig i Bosnien i ett par månader, för att komma till Sverige och jobba ett par månader och tjäna pengar så att vi skulle ha det bättre. Under tiden bröt kriget i forna Jugoslavien ut, jag i Bosnien mamma i Sverige. Jag kommer ihåg hur dom vuxna människorna brukade fråga mig lite sådär elakt Nensi var är din mamma då?

Även fast dom visste var någonstans hon var, i Sverige svarade jag glatt, när kommer hon tillbaka då, frågade dom sådär skadeglatt, som om hon aldrig skulle komma tillbaka, om 3 månader sa jag glatt och fortsatte leka med mina kompisar, ovetande om de vuxnas grymhet. Kriget var nu igång, min mamma var i Sverige, vi fick alltid sova med dubbla kläder ifall vi skulle vara tvungna att tillbringa dagen i skyddsrummet. Jag började sakna min mamma mer och mer, vi brukade prata i telefon och hon skickade kläder och godis till mig från Sverige, jag kommer ihåg att hon skickade gummiormar och laktris, laktis smakade jättekonstigt.

En dag när jag cyklade sprang en kompis fram till mig och sa, Nensi din mamma är här, jag svarade, säg inte så du vet mycket väl att min mamma är i Sverige, och han sa men din mamma är här, hon står utanför din farmors hus och väntar på dig! Jag trodde ju inte på den här kompisen, men jag hoppades på att hon skulle stå där.

Jag fortsatte cykla och skulle snart svänga i korsningen till min farmors gata, från korsningen till farmors hus är det en sisådär 50 meter. Hon har kommit tillbaka för att hämta mig!!! Jag var nog världens gladaste unge då.

Jag cyklade fram och kramade om henne och pussade på henne, jag kommer ihåg att när hon skulle gå på toa så satt jag utanför och väntade, jag hade ju fått tillbaka henne, och jag skulle aldrig mer förlora henne! Mamma var tvungen att fixa pass åt mig, och köpa biljetter och sen skulle hon ta mig till Sverige.

I Sverige kan barn lämna leksaker i sandlådan och ingen kommer att stjäla dom, Sverige är ett bra land tänkte jag då 6 år gammal. Kriget bröt ut och mamma var i Sverige jag var hos mina farföräldrar och mamma visste inte vad hon skulle göra. Hon kunde varken stanna kvar i Sverige eller åka ner till Bosnien och hämta mig, eftersom alla vägar till Bosnien var avstänga.

Landet var i Kaos, människor dog och man var helt enkelt i chocktillstånd. Hjärnan kunde inte acceptera att vårat vackra land var i krig. Hur länge kommer kriget att pågå, vad kommer att hända, och när kommer man kunna åka ner? Vågar hon vänta lite till och se vad som händer? Det kanske lugnar ner sig?

Tänk om det blir värre och jag missar chansen att hämta hit min dotter tänkte mamma. Hon kunde inte längre bo hos sin mammas kompis, hon hade inte ett heltidsjobb och kunde inte bidra med ekonomiska hjälpmedel, det kändes helt enkelt inte rätt för mamma att bo kvar där. Det började komma mer och mer flyktingar till Sverige, så mamma gick till polisen för att anmäla sig som flykting och få en plats på en flyktingförläggning.

Polisen ville att mamma skulle lämna ifrån sig sitt pass, hon skulle få tillbaka det om 2 år igen. De förklarade att om hon anmäler sig som flykting och lämnar landet, har hon ingen rätt att komma tillbaka till Sverige de nästkommande 2 åren. För mamma var det oacceptabelt. Hon kunde inte lämna ifrån sig passet, det skulle betyda att hon inte skulle kunna åka och hämta mig, i hennes värld fanns bara ett beslut, att åka till Bosnien och hämta mig.

Mamma lämnade polisen och åkte hem, började planera en resa ner till Bosnien. Hon var redan sjuk av oro och saknade sitt barn så mycket. Bara tanken på hennes barn fick hennes hjärta att blöda. Alla människor runtomkring tyckte att det hon var vansinnig som skulle åka ner till ett land i krig. De tyckte att hennes barn är tryggt hos sina farföräldrar och att ingenting kommer att hända mig.

Men mamma ville bara ha mig hos sig, det var hennes enda alternativ, oavsett vart någonstans vi var. Via kontakter lyckades mamma ordna en resa ner till Bosnien. Resan tog 5 dagar, dom var tvungna att åka massa olika omvägar. Mamma kom hem till mormor på dag 6. Jag var hos min farmor och mamma trodde att jag var i skolan, men skolan var stängd på grund av bombanfallen.

Mamma träffade min lärarinna och berättade för henne att jag skulle skuta skolan där, att hon planerade att ta med mig till Sverige. Sen gick mamma till farmor, men vi var inte hemma, farfar visste inte var vi var, så mamma stod utanför huset och hade ingen aning om vart hon skulle ta vägen, hon var omtumlad av resan och samtalet med läraren.

Hon ville bara träffa sin dotter. Bakom hörnet dök det upp en flicka på en cykel och det tog några sekunder för mamma att förstå att den flickan var hennes dotter.

Mamma kramade om mig hårt, pussade på mig och grät, och hon skulle aldrig släppa mig ifrån sig, aldrig någonsin! Mamma Fixade pass åt mig, och tog mig till Sverige. Jag är så sjukt tacksam över det, över att jag fått möjligheten att bo i ett så bra land som Sverige, där man har så sjukt mycket möjligheter, man kan göra vad man vill. Varje gång jag åker till Bosnien och ser hur korrupt allting är och hur svårt människor har det blir jag bara ännu mer glad över att jag inte bor där, att jag hade den turen att komma bort därifrån, och det är allt tack vare min mamma!

Hon är helt enkelt bäst! Vi har gått igenom väldigt mycket tillsammans, Gud vet att jag inte var ett av hans bästa barn, och jag vet att jag inte var lätt att ha och göra med i mina tonår. Men mamma fick till slut pli på mig, och idag är jag stolt över den människan jag blivit. Det finns 2 typer av pappor, bra pappor och dåliga pappor. Bra pappor är dom som tar hand om sina barn, som pratar med dom och tar hand om dom, och är engagerade i sina barns liv dom papporna som bygger upp ett band med sina barn.

Sen kommer dom dåliga papporna in i bilden, en sån som min egen. När jag var 6 skildes mina föräldrar, min pappa är sjöman, så han har aldrig varit där så mycket ändå, mina barndomsminnen av honom är få, men det är fina minnen, och bra minnen.

Det är mina minnen av honom som vuxen som har gjort att han är en dålig pappa. Hade han varit död hade jag kommit ihåg honom som en bra pappa, men han lever och har gjort mig besviken flera gånger, så det gör honom till en dålig pappa.

Jag förstår inte hur man som en vuxen människa kan skita i sitt barn, de är ett liv som man själv har varit med och skapat. Vad är det som gör att man tar avstånd från sitt eget barn, att man inte ringer sitt barn för att fråga hur den mår och hur den har det? Att man inte ringer när ens barn fyller år och säger grattis på födelsedagen, hur mår du?

Jag har i många år undrat om det är jag som har gjort något fel, om det beror på mig, jag har ringt honom ofta, och pratat med honom, jag har till och med frågat rakt ut: Älskar du inte mig? Varför hör du aldrig av dig, om du inte vill ha någon kontakt med mig så kan du säga det rakt ut, då vet jag och kan gå vidare med mitt liv, då slipper jag känna att jag jagar dig, han har då svarat jo jag älskar dig jättemycket, du är min dotter och jag kommer att bli bättre på att höra av mig.

Japp då har han skärpt sig, han har då ringt 2 gånger under ett år för att kolla läget, sen har det bara blivit som förut igen, och så har det pågått i flera år, tills jag till slut sa fuck it!

Nu skiter jag i det här, jag behöver inte honom i mitt liv, jag har det mycket bättre utan honom, jag har en låtsaspappa som har varit med och uppfostrat mig och tagit hand om mig. Jag behöver inte min biologiska pappa, jag har det bättre utan honom, för det enda bra han har gjort i sitt liv är att han har skapat mig! Det har snart gått ett år och jag har inte hörts med honom, jag har bytt mobilnummer och inte meddelat honom mitt nya nummer, för det är bättre såhär, han har inte gjort någon bra nytta i mitt liv hittills, och han kommer inte att göra det framöver i tiden heller.

När jag får barn kommer mina barn ha en bra morfar dvs min låtsaspappa! Jag har varit både arg och ledsen, men nu bryr jag mig inte längre, och sen jag bestämde mig för att skita i honom har jag mått mycket bättre inombords,jag känner mig bra, och jag känner mig starkare, jag mår bättre psykiskt och har fått bättre självkänsla.

Jag har funderat lite på det här med män kvinnor kulturer och religioner, och jag fastnade vid islam. Varför är det så att dom flesta arabländerna har så skev kvinnosyn?

Vi bor i Sverige anpassa dig för fan! Du som man stirrar på andra kvinnor, men din kvinna ska ingen få se därför har hon burka eller slöja, slöjan kan jag till viss del förstå, den är inte lika farlig, men burkan kommer jag aldrig förstå.

Att mannen nästan alltid går 10 meter framför kvinnan, som bär på matkassarna och har barnen hos sig, medan han själv har en tandpetare i munnen och händerna bakom ryggen, Vad är det för man? Sen har vi importdelen, många av dessa män hittar inte en fru här i Sverige därför importerar dom en stackars ung kusin från sin by som dom tar hit, som inte har en aning om hur det fungerar här i Sverige, hon föder deras barn och lever i fångenskap, Hon blir slagen, får göra alla hushållssysslor hemma, ta hand om barnen, medan mannen går ut med sina kompisar, spelar fotboll, går på matcher och restauranger med sina kompisar, den här stackars frun sitter bara hemma, träffar ingen förutom mannens släkt, jag vet att det inte är så för alla, men det är så för många, vet själv ett fall där det är så, eller där det har varit så, och jag skulle inte bli förvånad om det fortfarande är så, dessa män är i mina ögon riktiga svin och ingenting annat, dom är inte män!

Kommer ihåg när vi var i Egypten, då kom det flera familjer till stranden, hur såg det ut? Jo alla hade exakt samma mönster, kvinnan iklädd i en lång klänning och niqab niqab täcker hela ansiktet förutom ögonen mannen klär av sig hoppar in i havet med sin kusiner eller kompisar, medans kvinnan sitter i den här heltäckningsklänningen och niquab, hon sitter i solen och det är varmt, ute är det ca grader varmt.

Hon tar av sig skorna, viker upp byxorna under klänningen och doppar fötterna i havet, hon fotar männen som badar och svalkar av sig. Då är min  fråga Varför ska inte dessa kvinnor få ha samma rättigheter till havet som männen?

Om det handlar om att hon inte ska visa kroppen, köp en Burkini till hennes då, det är en bikini som täcker kroppen, men den är ju tajt, så det går ju inte för vi andra kommer se hur din frus kropp ser ut i all fall! Någon kankse kommer att tända på just din fru, ush så hemskt att någon annan tänder på din fru medans du går och tänder på andra!! Ush jag blir verkligen arg på sånt Enligt mig ska en kvinna oavsett religion ha samma rättigheter som en man, vi är alla människor och vi lever tillsammans på denna jord, då ska vi ha rätt till samma saker.

Detta inlägg är inte riktat mot alla muslimer utan bra dom som är sjukt religiösa, fundamentalister. Jag vet att det har med deras kultur att göra också, men dom skyller på att det är religionen och det är väl fel det också Något jag har funderat lite på och som stör mig otroligt mycket på är när människor är rädda för vad andra tycker om dom.

Varför lever inte människor sitt eget liv, och skiter fullständigt i vad andra tycker om dom? Vad är det värsta som kan hända om man skiter i vad folk man inte bryr sig om har för åsikter om en, och vad dom säger bakom ens rygg?

Man vet väl själv bäst hur man är som person ska inte behöva förklara sig inför andra Jag förstår när man ber om någons åsikt, det är en helt annan femma men om jag inte frågar dig vad du tycker då skiter jag i vad du tycker, behåll ditt skit för dig själv.

Oavsett hur mycket du försöker behaga andra människor kommer det alltid finnas dom som tycker och tänker saker om dig, du kan inte behaga alla, så behaga dig själv i första hand! Alla kan inte tycka om en, och man själv kan inte tycka om alla så är det bara.

Kärleken är underbar, men hur underbar den än må vara kan det vända och bli raka motsatsen, den kan bli lika äcklig och ge en lika mycket smärta om inte mer som den är underbar. Det är nog något som dom flesta av oss fått uppleva tyvärr, eller egentligen så kanske man inte ska säga tyvärr, för när man blir sårad, eller avslutar ett förhållande så har man egentligen vunnit något även om det inte känns så just då.

Man har vunnit en erfarenhet och erfarenhet enligt mig är något utav det bästa man kan vinna! Men det gäller självklart att man ska ta med dessa erfarenheter och göra det bästa utav dom, inte bara när det handlar om förhållande till en partner utan erfarenheter från livet i största allmänhet. Det finns människor som blir helt totalförstörda när ett förhållande tar slut, dom blir som zombies, som att deras liv har tagit slut, jag har aldrig riktigt förstått det där, okej att man älskar sin partner och tror att man kommer leva med den livet ut, man gör massa planer för framtiden och allt detta bara rycks ifrån en,men livet går faktiskt vidare, och man själv måste jobba på att det ska gå vidare, sitter man bara hemma och rullar tummarna kommer det inte gå vidare.

Man måste helt enkelt ta tag i saker och ting, även om man inte känner för det, man måste ta sig själv i kragen och säga, ska en annan människa verkligen få mig att må såhär dåligt? Har jag verkligen förtjänat att må såhär dåligt? Nej man ska aldrig låta en annan människa få en att må dåligt, spelar ingen roll vem det är. Jag har aldrig förstått mig på tjejer som är tillsammans med sina killar, fastän dom vet att deras killar inte är särskilt bra killar att dom har varit otrogna, att dessa killar gör massa saker som deras tjejer inte tycker är okej, det är för mig brist på respekt, att ni låter era killar slå er, människa hur kan du vara så svag och älska dig själv så pass lite att du tillåter att någon ska slå dig!?

Ser du inte dig själv med respekt och kärlek kommer ingen annan att göra det heller. Kommunikation är A och O i ett förhållande, tänk på att man planerar att leva med den människan livet ut, hur kommer det liv att se ut om du inte ens kan prata med honom om vad du känner och vill?

Detta gäller även killar, för det finns tjejer som skiter i vad deras killar vill,men om man inte respekterar varandras viljor, vart är förhållandet på väg då? Då kan ju han fixa maten, sen fixar jag disken och kvällsmaten? Eller när det är städdags ska inte jag göra allting själv, vi lever här tillsammans vi stökar till tillsammans, även om jag stökar till lite mer än han hahaha då ska vi självklart hjälpas åt att fixa allt tillsammans, det handlar om både respekt gentemot sin partner och att man lär sig att ta mer ansvar, en man är inte en man som kommer hem, lägger fötterna på bordet och frågar ööhh vad blire för mat??

En man är en man som kommer hem och säger behöver du hjälp med maten, eller något annat. Sen finns det självklart lite mer mansgöra och kvinnogöra, en kvinna ska tex inte behöva byta däck på bilen om hon har en man som kan göra det. Jag tycker att man ska dela upp alla sysslor och så för att rätt ska vara rätt,varför ska den ena partern gör allt medans den andra bara sitter med tummen i arslet? Detta gäller omvänt också, för jag vet att det finns sviniga tjejer här ute också.

För mig är många saker självklara, som att man måste kunna kommunicera i ett förhållande men jag vet att det finns många där ute som det inte är en självklarhet för. För mig är det en självklarhet att man hjälps åt, och för vissa finns det inte med i deras världsbild, dom kan bli förvånade av saker som är självklara för en annan, och jag kan bli förvånad över att höra om hur deras tillvaro ser ut, men ibland är det skönt att få bekräftat för en vilken tur man har haft som har en så bra partner som är så förståndig och bra, jag skulle inte vilja byta ut min David mot någon eller något, han är det bästa dom har hänt mig, och jag älskar honom otroligt mycket vi har gått igenom både roliga och mindre roliga saker under tiden vi har varit tillsammans.

Ett förhållande är inte en dans på rosor, man måste jobba på det och underhålla kärleken och ta hand om den, för det är inget som görs av sig själv. Det finns 2 viljor, ibland är viljorna olika, då måste man mötas någonstans halvvägs, ibland får man göra sånt man tycker är mindre kul, men nästa gång är det tvärtom, man måste helt enkelt kunna kompromissa.

Jaa det här inlägget är en liten insyn på vad kärlek och respekt har för innebörd för mig, men det är bara mina åsikter, finns nog en hel del som har annorlunda syn på det hela Idag åkte jag buss och fick mig en rejäl chock, en kvinna skulle gå på och jag hjälpte henne med barnvagnen, och vad såg jag i hennes barnvagn?

Jo hon hade lindat in sin lilla bebis på ca månader så han låg raklång insvept i ett lakan, han var som en liten mumie, då undrar jag hur har man som kvinna, och som mor i dagens samhälle ha hjärtat att binda sitt lilla barn sådär? Hur skulle du känna dig om din man kom och lindade in dig i ett lakan så att du inte kunde röra på dig? I mina ögon är det barnmisshandel och inget annat! Jag gick av bussen och började fundera på vad jag precis hade sett och blev bara mer och mer arg på den här kvinnan, vad fan ger henne rätten att linda in det stackars barnet sådär?

Tar hon råd från sin gammelmormor som säger att man ska linda in sina barn så att dom inte ska riva sig eller att dom känner sig trygga i små utrymmen eftersom bebisar är vana vid att ha det trångt i magen? Vissa människor ska fan inte ha barn så är det bara, kan du inte ta hand om barnet, och ge det kärlek och frihet att RÖRA på sig, då är du inte lämpad som mor, så är det bara! Det känns som att många idag skaffar sig barn som en accessoar, som ska passa in på deras idylliska familjebild, men dom tänker inte på att det här barnet har känslor och att det behöver frihet, det behöver samma saker som vi själva behöver för att överleva och ha det bra.

Jag har en nära vän, hon och jag brukar ofta prata om barn och ofta leder det till heta diskussioner, men det är bara kul, sist hade vi en diskussion om omskärelse, jag är helt emot det, det gör ju ont på barnet, och jag tycker absolut inte man är mindre hygienisk bara för att man har förhud på snoppen, det finns ju tvål och vatten och man duschar ju varje dag och tvättar sig noggrant som kille, jag är för förhud iaf!

Jag tror att många som gör en omskärelse på sina barn gör det för att det tillhör deras religion, att det kanske är en sed att göra så vad vet jag? Bara för att han inte kan förklara hur ont det gör, betyder det inte att det gör mindre ont? Ingreppet sker oftast så tidigt i livet att de som blir omskurna inte själva har möjlighet att välja om de vill bli omskurna. Inom judendomen sker omskärelsen endast 8 dagar efter födseln, och inom islam vanligtvis innan puberteten.

Varje kirurgiskt ingrepp medför en risk, om än liten, och även i länder med fullt moderna sanitära förhållanden har förekommit fall där omskärelseingrepp har fått allvarliga följder. Viss forskning har pekat på att omskärelse kan motiveras medicinskt då den minskar risken för peniscancer hos män och cervixcancer hos kvinnor. Senare har man konstaterat att det inte är omskärelsen i sig som är avgörande, utan möjligheten och intresset för en god intimhygien.

Judar, med tradition av god intimhygien, har en låg frekvens av cervix- och peniscancer, oavsett om de är omskurna eller inte. En studie från indikerade att omskurna män i lantliga delar av Afrika löper hälften så stor risk att smittas med HIV. Observationstiderna har dock varit korta, som regel två år, och huruvida detta är applicerbart på andra folkgrupper är ej etablerat. En omskuren penis blir mindre känslig för stimulans, bland annat beroende på att man vid ingreppet skär bort tusentals sexuellt känsliga nervändar - cirka 10 procent.

Dessutom innebär det att talgkörtlarna på förhudens insida avlägsnas. Eftersom ollonet utsätts för nötning från kläder och hud efter ingreppet härdas huden och blir grövre. Därmed går ytterligare en del av känsligheten förlorad, och i vissa fall förloras möjligheten till att uppleva orgasm. Förhuden är en starkt erogen zon som innehåller mycket känselnerver. Penisens mest finkänsliga områden sitter i förhuden och skärs oftast bort vid omskärelse, helt eller delvis, vilket leder till minskad sexuell upplevelse.

Vissa rön hävdar dock att det inte går att påvisa vare sig förhöjd eller försämrad känslighet på grund av omskärelse. En omskuren penis är, till skillnad från vad en vanlig myt säger, inte mer hygienisk.

Ollon och urinrör lämnas mer exponerat för smuts och baktierieangrepp och den antibakteriella och skyddande funktion som så kallad smegma ger saknas på en omskuren penis.

På nyfödda kommer ollonet i ständig kontakt med urin och avföring på grund av avsaknaden av förhud. Efter flera månaders funderande på om jag ska börja blogga så har jag nu bestämt mig att ge det en chans, så nu tänkte jag, nu kan jag lika gärna slösa tid på att själv skriva istället för att bara läsa andras bloggar, har ju blivit lite beroende men  det blir kankse lite som en dabgok som man kan läsa och se tillbaka i tiden.

Nensi heter jag, bor i Tyresö med min pojkvän David. Just nu pluggar jag till Löneadministratör min utbildning är klar i slutet av maj, det är en ettårig utbilgning.

Efter det hoppas jag på att kunna börja arbeta som löneadministratör på ett bra företag. Något jag tycker är avslappnande och väldigt roligt är att laga mat och läsa böcker, när man läser en bra bok känns det som att man hamnar i en helt annan värld och man glömmer bort allt i sin omgivning.

Tyvärr har jag inte haft så mycket tid för läsning på grund av skolan, men snart så kan jag börja läsa igen: Som besökare på samtycker du till användandet av s. Så kom Mikael och den här Svennen, Svennen hette David. Älskar dig puss på dig mitt hjärta. Har någon sett filmen The stoning of Soraya M.? En otroligt vacker och sorglig film på en och samma gång. Jag stal en cigarett av min mamma, gick in på mitt rum, öppnade fönstret, lutade mig ut och tog ett bloss, utan att hosta, jag hade tittat på hur mamma gjorde och jag lyckades göra som hon, jag kände mig så vuxen, smart och busig, alla som känner mig vet att jag älskar att busa, än idag vill jag busplinga på dörrar och springa hahah   Jag började röka och sa det till mina kompisar, de ville också testa, och vi alla tjuvrökte, sen åkte jag till Kroatien och rökte gräs, jag kom tillbaka från semestern och berättade för mina kompisar, alla testade det förutom en tjej, hon vågade verkligen säga nej jag vill inte, och jag vill inte vara med er när ni röker eller har rökt på!

Det är få människor som har haft bra vänner livet ut. Fördomar   Vi har alla fördomar, vi har fördomar mot b la djur och andra folkgrupper varför har vi det egentligen? Är fattiga människor bättre människor än rika? Nu ska jag återberätta samma historia fast ur mammas perspektiv   Kriget bröt ut och mamma var i Sverige jag var hos mina farföräldrar och mamma visste inte vad hon skulle göra.

Nuru massage sweden gay budapest escort forum

: Knula homo se knulla utomhus

SVENSK HOMO FLICKA KNULLAD THAIMASSAGE I JÖNKÖPING Real eskort gay stockholm sexmän
GAY ESCORT STOCKHOLM FORUM KNULLA GOTLAND Tröga läsare hon har!!!! Barnen kan bli stressade, sova dåligt och må dåligt. Om det handlar om att hon inte ska visa kroppen, köp en Burkini till hennes då, det är en bikini som täcker kroppen, men den är ju tajt, så det går ju inte för vi andra kommer se hur din frus kropp ser ut i all fall! Bland de dömda finns kvinnor som misshandlats, tvingats till prostitution eller nekats skilsmässa. Jag råkade också kika lite på min pojkväns mobil när han var på toa.
Kristianstad gay escort escort piger copenhagen Hur vet man när man är kär? Att leva, var och en för sig i sin lilla bubbla av Don't ask - don't tell? Annars brukar jag hålla mig ifrån andras privata saker. Asså kissie's bror är fucking desperat: Efter det hoppas jag på att kunna börja arbeta som löneadministratör på ett bra företag. På tal om sjuka saker man råkat upptäcka.

ESCORT HOMOSEXUELL GÖTEBORG KNULLA SLYNA

TANTRA MASSAGE STHLM HAPPY ENDING GAY MASSAGE FLASHBACK